Det är fantastiskt roligt att så många väntar på att få läsa HELA MITT HJÄRTA. Den 11 januari släpps boken. Här kan du läsa de första sidorna.
ETT ÅR EFTER SKILSMÄSSAN
Det vilade en spänd förväntan i luften den kvällen. Gatubelysningen flimrade illavarslande och det doftade tungt av hägg och syren. Jag hade tagit skydd bakom en stor ek varifrån jag såg bort mot parhuset i vilket mina tre barn befann sig. I köksfönstret anade jag silhuetterna av dem runt ett bord. Ibland lutade sig någon bakåt och skrattade. Jag hade gett vad som helst för att få höra vad de pratade om.
I ett helt år hade jag övat på vad jag skulle säga när tillfället dök upp. Tränat på tonfall och valt mina ord med omsorg. Det var viktigt för mig att de föll rätt, inte minst för att jag skulle kunna behålla respekten för mig själv, för gudarna ska veta att det hade funnits stunder det senaste året då jag tvivlat på vilken typ av människa jag hade varit, eller om jag ens var värd att leva.
Om det liv jag levde var värt att leva.
I mina värsta stunder brukade jag trösta mig med att det aldrig var ens fel att två träter. För visst hade jag också varit skyldig till uppbrott och osämja? Men alla påståenden om att jag skulle varit sjuk, eller till och med farlig, kunde jag inte ens förstå. Med tiden hade de ogrundade anklagelserna trappats upp så till den grad att jag kände mig förföljd.
I tjugo år var vi gifta, jag och Staffan. De första sju i ett organiserat kaos som ändå var acceptabelt, därefter stegrades känslan av hopplöshet. Jag var oduglig och långt ifrån perfekt. Det gick inte en dag utan att jag tvivlade på mig själv. Grälen, som till en början hade varit undantag, började bli en daglig vana och späddes på med förlöjligande och förakt. Allt jag gjorde eller sade innanför hemmets fyra väggar var fel eller olämpligt eller skrattades åt. För att orka stängde jag in alla känslor, härdade ut, för barnens skull. Jag ville ändå att de skulle ha närheten till sin biologiska mamma. Jag visste ju hur det kändes att bli lämnad.
Det var när mina föräldrar dog, med bara några veckors mellanrum, och Staffan dessutom högtidligt deklarerade att han ville skiljas, som det eskalerade till vansinne. Jag försökte hålla huvudet kallt och tänka logiskt men allt gick så fort, och överskuggades dessutom av sorg. Jag kämpade, gjorde mitt bästa för att vara till lags och försökte göra mig hörd, men det var som att ropa rakt ut över en öde savann.
Jag kom till en punkt där jag kände mig tvungen att acceptera både skilsmässan och alla villkoren. Efter det tog stormen en helt ny vändning, det blåste upp rejält. Inte ens självkänslan fick jag behålla, det är klart jag har tvivlat. Vem var jag? Hade jag gjort allt de påstod?
Jag tog ett kliv ut från mitt gömställe bakom eken. Andades ytligt, rädd att ett för djupt andetag skulle färdas i fel riktning och avslöja mig.
Så öppnades dörren till parhuset jag stått och stirrat på. Jag väntade på tecknet, en välkomnande gest som han hade kallat det. Men ingenting hände. Ingen kom. Ingen gick. Ljudet, ljuset, glammet, de bekanta rösterna ekade mot mig. Den öppna dörren lockade, men i samma stund som jag tog ytterligare ett steg bort från trädet och blottade mig rann kraften ur mig. Benen vill inte bära, jag sjönk ner mot marken och lutade huvudet mot den torra trädstammen, slöt ögonen och kippade efter luft. Jag insåg att allt var regisserat för att få mig att verka precis så galen som han påstod att jag var.
En bil stannade vi trottoaren. En hand tror i min arm, tvingade mig upp.
”Res dig, du ska följa med oss. Det räcker nu.”
På vingliga ben ställde jag mig upp, lyfte huvudet och tittade bort mot huset. Vid grinden stod min äldsta dotter och stirrade åt mitt håll. Armarna i kors över bröstet. Sammanbiten min. Blicken var svart. Jag ville gå till henne, ge henne min version, röra vid henne, berätta det det inte var som hon trodde, men polismannens grepp om min arm hårdnade och jag tvingades in i baksätet på en polisbil.
”Jag vill bara förklara”, viskade jag.
”Det är nog nu. Vi ska prata på stationen, och vad jag förstår har du mycket att förklara.”