Post-bokmässan-känslorna

2022 års bokmässa blev precis en sådan där bokmässa som alla längtat efter. Fulla montrar, montersamtal, scensamtal, signeringar, seminarier, mingel och besökarna strömmade till. Som författare blir jag yr och ibland lite paralyserad, känner mig liten i det stora sammanhanget. Omringad av framgång, stora skyltar, stora namn, köer till andras signeringsbord, blir jag glad när någon bara knackar på min axel och vill hälsa. När en författarkollega ser så där omistligt glad ut att få se mig. När någon berömmer mina böcker. Det lilla blir stort.

Bokmässan är, förutom ett hav av böcker, att få hänga med skrivvännerna. Att få prata färdigt om alla de där små frågorna runt skrivandet och bokvärlden som vi aldrig hinner dryfta annars. Att möta folk från hela landet. Att få känna sig som en del av något större.

Nästa år kommer jag stå där igen. Vid signeringsbordet. Jag drömmer om att få sitta på scenerna, att läsarna ska knacka på min axel och berätta att de gillade berättelsen om Livia.