Det är tjugo år sedan jag sjukskrevs för utmattning. En diagnos som då var omdiskuterad och inte helt accepterad av samhället, som idag har utvecklats till normalitet. Har man blivit sjuk ska man bli frisk, bli som vanligt igen. Det tog år för mig att landa i att jag inte ville tillbaka till den plats jag blivit sjuk på. Är det bra?
Jag hade arbetat mig sjuk. Ivrigt påhejad av en arbetsgivare som inte såg gränser eller förstod vad rimliga krav och förväntningar var. Dessutom starkt driven av en inre motor, vi kan kalla den för prestationen.
Efter att ha haft almanackan fulltecknad under väldigt lång tid, varit efterfrågad, tillfrågad och (som jag tyckte) viktig under flera år, föll jag djupt ner i ett svart hål. Jag kunde inte tänka, orkade ingenting. Kände mig ensam. Jag grät och sörjde. För jag hade gillat den jag var. Jag hatade att vara oförmögen och jag hatade känslorna som hade invaderat min kropp. Allt jag kunde tänka var att jag skulle bli frisk, bli som vanligt igen. Ett mantra som sakta skulle förändras med insikten om att det kanske inte hade varit så bra.
Kanske blir man aldrig ”bra” efter att ha drabbats av utmattning? Hjärnan förändras, kroppsminnet reagerar när vi gasar för mycket. Men måste bra betyda att man blir som innan man blev sjuk?
Nio månaders sjukskrivning och en möjlighet att lämna min anställning öppnade för nytt. Jag sökte, provade, jag ändrade, jag arbetade så länge hjärnan orkade. Jag började skriva. Hittade lusten. Insåg hur mycket jag hade saknat den. Det tog tid men jag hittade mitt ”bra”. Så här långt senare blir hjärnan fortfarande trött ibland, men det är ok. Jag mår bra.
Jag hittade mitt bra. Har du hittat ditt?
PS. 2019 släpptes min bok Jag kan inte sluta gråta (LB Förlag). I den har jag använt mina erfarenheter av tiden som sjukskriven. Om utmattning och dem det berör. Här hittar du en debattartikel som lyftes fram i samband med boksläppet.