Årets bokfest är över för den här gången. Alltid den sista helgen i september. En intensiv, sprudlande och magisk helg där den gemensamma nämnaren för alla som är på mässan är kärleken till det skrivna ordet. Nära 86.000 besökare tog sig till mässan i år. Halleluja!
Att gå runt i gångarna, prata med andra skrivande människor, samla intryck, lyssna till andra författare och möta läsare är lite som att vara del av en sekt – en glädjefylld boksekt. Hurra vad många vi är. Göteborgs bokmässan är verkligen unik i sitt slag (vad jag vet). Ingen bokmässa i världen liknar den. Här bjuder förlagen på sig; berättelser värda att delas och författare värda att hyllas. Och alla är välkomna.
Så baksidan av att ha tillbringat en helg med likasinnade. Hemma på min kammare. Bara jag och skärmen. Ett påbörjat dokument. En tyst telefon. Det blev plötsligt väldigt ensamt att vara författare. Tur att ett år går fort.
Som utlovat i förra brevet. Här är fem spaningar från mässan:
Leve berättelsen! Det må vara så att tryckkostnaderna skjuter i höjden men det märks då inte på mässans bokbord eller i besökarnas dramatenvagnar. Boken lever!
Youtube och sociala medier i all ära men många digitala fenomen lockas av att skriva böcker. I år var kön till I just want to be cool den absolut längsta i mannaminne. Deras Skurkböcker är en succé och SOM killarna i gruppen tog emot sina unga fans. Wow vilka proffs!
Att skriva är en folkrörelse. Antalet montrar som erbjöd skrivtips, skrivkurser och skrivböcker var fler än jag tidigare år noterat. Och intresset för Tidningen Skrivas arrangemang på Skrivascenen var stort. Så roligt. Jag bidrog till Skrivradions podd med ett samtal att som författare gå skrivkurser. Snart i en podd när dig. Länk här.
Jag har nog aldrig sett så många barn och unga på mässan. Och de köper all typ av litteratur. Romaner, böcker på engelska, feelgood, krim, sci-fi, historia. Hurra för #booktok som fått fler unga att läsa.
Det är varmt på mässan. Man svettas. Jag hoppas att de som går runt utklädda till Mamma Mu eller Mumintrollet får bra betalt (värmetillägg). I år mötte jag även författare som klätt upp/ut sig i krinolin, tyll och hatt. Och en barnboksförfattare med en mjuk bajskorv på huvudet. Uppmärksamhetsvärde? Absolut.
PS. Med anledning av nummer fem ovan kan jag inte låta bli att le roat när jag läser David Lagercrantz krönika i Expressen om hur han undviker Camilla Läckberg och krimscenen och lovar att aldrig förställa sig på ett författarporträtt. ”Jag ser ut som jag gör”, skriver han. Själv har jag dagen till ära valt att posta ett äldre foto eftersom ett från den aktuella dagen skulle skrämma mer än locka till läsning. Det är vad en bokmässa gör med mig. #boksmälla