Ytterligare ett år har gått och det är dags att summera de gångna 365 dagarna, för att med raska kliv ta steget in i ett nytt år. Det är alltid spännande och hoppfullt att skriva ett nytt år i almanackan. Mänskligt, jamenvisst. Man vill ju känna hopp. Det är roligt att smida planer. Och roligt vill vi ju ha.
Jag besökte häromdagen en gammal släkting. Vi satt i hennes soffa, drack kaffe och pratade. Jag berättade glatt om den kommande julen och nyårets planer. Hon svarade med att; åh, det hade hon också gjort en gång i tiden. Hon talade om många fina minnen, men sade att hon inte ville tänka på framtiden. Hon hade nog med nuet, tillade hon.
När jag senare lämnade min släkting och kaffesoffan hade jag en molande känslan i kroppen. Tanken på att kanske en dag sluta smida planer och inte vilja hoppas på bättre dagar kändes sorglig. Vad blir kvar om man inte tror att nästa år ska bli bättre än förra året?
Men allt blir inte som man planerar, det vet vi ju. Jag är själv väldigt bra på att lägga tid på att tänka framåt, vilket ibland skapar besvikelse. Så visst skulle vi nog må bra av att blicka bakåt en stund, göra det där bokslutet med oss själva som vi gör med våra verksamheter, för att lära av det som varit och känna tacksamhet för det vi haft. Som min släkting gör. För att sedan vända blad och bege oss in i framtiden med tillförsikt.
Så med en blick i backspegeln och innan jag kliver in i 2024 vill jag skicka ett alldeles speciellt och varmt tack till alla mina läsare. Ni gjorde 2023 till ett extra roligt år. Ni har tagit emot Hela mitt hjärta med öppna armar och vackra omdömen och jag har haft förmånen att möta många av er på orter runt om i landet, på bokmässa och i författarsamtal. Det har varit så roligt.
Jag önskar er alla en GOD JUL. Vi hörs och ses på andra sidan firandet, med hopp om ETT GOTT NYTT ÅR.
/Anne
PS. Nu finns Hela mitt hjärta som pocket i handeln. Jag hoppas den ska bidra till att fler upptäcker historien om Livia och hennes barn. Perfekt för samtalet i bokcirkeln.